Dagens snabba och mobila teknik och globala nätverk med socialiserande inslag låter oss ge uttryck av att vara i princip överallt hela tiden. Om vi vill. Och många av oss vill ju det. Kanske inte minst vi som på något sätt arbetar med PR. För det handlar ju om att synas, eller hur? För syns du inte finns du inte.

Personligen tycker jag att det är intressant att reflektera över varför vi människor så gärna berättar för andra var vi har varit, hur vi har spenderat dagen eller varför vi öppnar en konversation i stil med ”VEEEET du vem jag såg på bussen idag?”. En förklaring till de första två kan helt enkelt vara att vi är sociala varelser, inget konstigt med det. Men den tredje då? Kanske vill vi berätta något extra, något som gör hela dagen mer spännande. Något som får den jag berättar det för att tappa hakan av avund över att det hände just mig. Samma sak tror jag gäller när vi så gärna berättar att vi minsann nyligen spenderade en vecka i Malung (eller annan exotisk ort).

Så länge den jag pratar med är en av mindre bättre vänner så tror hen naturligtvis på att jag varit i Malung. Men om det är någon som jag är mindre bekant med så lämpar det sig väl att visa ett foto där jag poserar i shorts på dansgolvet under dansbandsveckan. Ännu bättre är det såklart om jag taggar mig själv och platsen i bilden och lägger upp på Facebook och Twitter och skriver något fyndigt i stil med ”Daniel was here”. Nu råder det inte några som helst tvivel. Jag var på dansbandsveckan i Malung, och hela världen vet om det. Och tappar hakan.

Frasen ”Kilroy was here” kanske de flesta känner igen. Den påstås ha uppkommit under andra världskriget och återfanns mest lite här och var där amerikanska trupper befann sig. Sedan dess har frasen spridit sig vida omkring och fungerar idag även som bevis på att någon minsann var på herrarnas toalett på Debaser Medis den där varma sommardagen 2009.

Riktigt lika känd kanske inte frasen ”Halvdan was here” är. Vikingen Halvdan ingick i bysantinska kejsarens livgarde, och faktum är att Halvdan var ”där” flera hundra år innan Kilroy ens var född. På marmorbalustraden i Hagia Sophias södra kammare i Istanbul ristade Halvdan in att han minsann var där, någon gång på 1 000-talet. Då fanns varken Kilroy, iPhone eller Facebook. Men Halvdan gjorde vad han kunde för att bevisa sin vistelse. Tyvärr var balustraden för tung att ta med hem till norr, så Halvdan fick troligen lita till sin övertygande berättarförmåga. Men nog var han där alltid, och det var jag med. Det har jag bevisat på Facebook.

Världen har blivit översvämmad av bilder, vilket inte är så konstigt då dagens teknik gör det lätt att ta fram mobilen och dokumentera en händelse vart man än befinner sig.

Varje bild har en unik berättelse som används vanligtvis för att bevara minnen men det är också en form av kommunikation. Bilder har oftast ett eget språk som kan tolkas på olika sätt beroende på vilket världshörn man kommer ifrån.

Första kvällen i Istanbul började med en kvällspromenad vilket var väldigt spännande. Alla mina sinnen invaderades av nya dofter, färger, ljud och sevärdheter. Det fanns bara ett sätt att bemöta dem, att ta så många bilder som möjligt för att fånga det magiska som är Istanbul.

När jag gick längs gatorna och skannade området i strävan på att hitta nästa fotoobjekt, fick jag ögonkontakt med ett ungt par som gick några steg bakom mig. Kvinnan pekade på min kamera och tankarna gick genast till att jag eventuellt hade tagit en olämplig bild. Plötsligt höll hon upp sin mobil och tog en bild. Fotograferade hon mig eller alla sevärdheter i bakgrunden? Eller var det bara hennes sätt att kommunicera känslan av att bli fotograferad? Med ett leende fortsatte hon promenera med sitt sällskap och jag blev kvar med mina tankar om den där bilden. Hur kommer den tolkas och kommuniceras och i vilka medier?

Det som slog mig hårdast i Almedalen var hur oerhört viktigt det är att hålla tiderna. På minuten. Konkurrensen om publik och kunder är mördande. Och alla är otåliga att röra sig till nästa aktivitet. Ett mingel här och där är givetvis inprickat i en fulltecknad kalender sedan länge, det är ju ändå ett måste (SvD 5 juli). Men det förutsätter att minglet och tilltugget finns där, redo att mumsas på, när seminariet bryts upp (eller innan). För ingen står kvar och minglar utan mingeltugg. Och tar det 20 minuter att byta stolsrader mot mingelbord så har alla kunder redan hunnit iväg till nästa aktivitet. Den enes bröd, den andres död. I praktiken.

En bra moderator gör mig delaktig

På torsdagen gick jag på lunchseminariet ”Innovation – från strategi till verkstad” som arrangerades av Region Skåne. Bland annat med miljöminister Lena Ek och Teknopols innovationsdirektör Marianne Larsson på scenen. Fullsatt givetvis. Moderator Jonas Klevhag, Teknopol, tog genast tag i saken, samlade deltagarna kring bordet på scenen och började på utsatt tid. Han fick oss i publiken att känna oss både välkomna och deltagande genom att lägga upp seminariet som en workshop/pitch där vi, i egenskap av publik och skattebetalare, fick rollen som investerare och kunder. Seminariedeltagarna på scenen var styrelsen för bolaget som skulle ”sälja” Skåne till Kina. Vision, mål och handlingsplan togs fram och testades på oss. Lena Ek bjuder in 33 unga innovatörer till Stockholm redan i januari. En från varje kommun i Skåne. Handlingsplan, resultat, konkret. Nu var det minsann actionbetonat. En knapp timme senare kändes affären i hamn. Klart och tydligt. Vi gick över till de runda ståborden, mumsade på sillmacka och något slags bubbel. Vi stannade. Vi minglade. Vi knöt kontakter och bokade möten.

På Almedalen, kanske mer än någon annanstans, är vi alla tidsfascister. Den arrangör som missar detta faktum missar chansen till nya kontaktytor och spridning av ämnet via sociala medier. En bra moderator och att hålla tiden är A och O på Almedalen. Precis som det borde vara på alla event.

Mina höga och positiva förväntningar har infriats till varje punkt och överträffats!

Ett Mecka för en minglare som vill skapa kontakter med alla möjliga människor. En kontakt som inte behöver leda vidare men kan göra det. Det känns alldeles naturligt att säga Hej! och några ord till såväl Beatrice Ask och Anders Borg när man möter dem på de smala gränderna i Visby. Båda dessa ministrar fick en mingelbok och mingelkortlek. De såg glada ut, tog i hand och tackade. Därefter fick livvakten ta hand om boken.

Andra namnkunniga personer som fick Cloudberrys mingelkortlek var Alexandra Charles, Lennart Ekdahl och Gudrun Schyman.

Mingelkortleken var en kontaktskapare och blev en succé på många sätt. Det var lätt att gå fram till människor överallt och börja prata om mingeltips för att sedan överlämna kortleken. Sammanträffanden med en del intressanta beslutfattare gjorde att vi bytte visitkort med löfte om att höras i augusti.

Almedalsveckan är en Facebook IRL. Syftet att vara här är att skapa relationer på lång sikt. Speeddating – samla så mycket information om varandra så att vi vet om vi vill ses igen eller inte. Affärer görs mellan människor, mingel är ett första steg för att skapa kontakt. Som en unconference där du själv designar dina möten, samtal och ditt innehåll. Det finns ingen organisation, ingen central service eller struktur för hur något ska gå till. Det är en sann entreprenörsanda – vill du något så gör det själv!

Starkast intryck gjorde TEDxAlmedalen. Bra och entusiastiska talare. Exempel på att man inte behöver struktur eller teknik när man är sitt ämne, lever sitt budskap. Ett annat intryck är att vissa seminarier med intressant ämne blev tråkiga. Oinspirerande talare, trista bilder och presentationer, dåligt modererat etc. Här finns mycket att utveckla. Skulle Cloudberry kunna göra det till en affärsmöjlighet? Och, vi ska fundera allvarligt på hur vi ännu bättre kan leva vårt varumärke och vara vårt budskap.

Leena skrev boken och mingeltipsar i Almedalen