Dagarna före jul gav PO Tidholm en kommentar på en gästkrönika jag hade skrivit för Svenska institutets webb med rubriken “Vad betyder Millennium för Sverigebilden?”. I dagens Aftonbladet Kultur ger jag en kortare replik till Tidholm. Nedan följer en utvecklad version av denna.
–
PO Tidholm skriver i Aftonbladet den 21 december om hur filmer kan påverka upplevelsen av en plats på ett negativt sätt. Tidholm tar bortglömda spelstaden Reno i norra Nevada som exempel och frågar hur bra det är att bilden av ett slitet Reno förstärks av filmmakare är ”ivriga att få exploatera”.

Tidholm frågar vidare hur bra det är för Segerstad och trakterna kring Ljusnan att ha fått ge kuliss åt David Finchers version av The Girl With The Dragon Tattoo när området snarast ”hukar under hotfull natur och fasansfulla hemligheter.” Han undrar om det verkligen är så bra för bilden av Sverige som delar av turistnäring, regionfrämjare och myndigheter som Svenska institutet verkar vilja tro.

Det går att uppfatta Tidholm som om han talar för att filmskapare bör tänka sig för innan de väljer att presentera en plats i sin berättelse, om den riskerar skapa eller förstärka en negativ bild av platsen. Men det verkar vara en osannolik läsning.

Som Tidholm säger har jag tidigare gjort konsultrapporter om vilka effekter och värden Mankells berättelser om Wallander kan ge för Ystad och Skåne. I fjol gjorde jag en liknande analys av värden som Millennium-filmerna ger och kan ge för bland annat Stockholmsregionen, både från filmproduktionen och mer långsiktiga värden från att Sverige exponeras i en (förvisso mörk) berättelse.

Forskare och experter med erfarenheter från filmturism och place branding, som jag läst eller talat med, verkar alla vara överens om att exponering, oavsett om den är mörk eller ljus, främst har ett positivt värde.

Visst finns det exempel på filmer som lockar stora mängder turister till en plats, men de värden som skapas handlar snarast om att publiken får ökad kännedom och kunskap om en plats eller ett land. Kunskaper som jag menar kan fördjupa relationen till platsen och att den kommer högre upp i vårt medvetande.

Jag tror inte att bron över Ljusnan kommer locka avsevärt många fler turister till ett större område som Bollnäs och Hälsingland. Däremot är det sannolikt att de turister som ändå kommer till trakterna passar på att stanna till vid bron om de minns eller påminns om att bron har varit med i en film som lämnat ett intryck och gett en nyfikenhet.

Vi kan säkert finna åtskilliga filmer som inte direkt lockar turister eller kanske till och med avskräcker turister från att åka till platsen – som verkar vara fallet med Reno. Men jag menar att dessa exempel är undantag. Ett vanligt exempel på en svart berättelse som lockar besökare är den Sista färden (Deliverance) som fyrtio år efter premiären fortfarande sägs locka tusentals turister till Rayburn County i delstaten Georgia med filmen som främsta argument till varför de åkte dit.

För ett litet land som Sverige har synlighet genom en internationell storfilm självklart ett betydligt högre värde än för välkända ”filmstäder” som New York eller Paris.

Häromdagen såg jag Winter’s Bone. Det var en föga smickrande bild som filmen gav av Hillbilly-land, men den väckte min nyfikenhet. I DVD-utgåvans extramaterial fanns även en utmärkt dokumentär film där människor från Ozarkplatån berättade om sina liv och hur det är att betraktas som Hillbillys. Jag kan inte lova att min nyfikenhet bokstavligen kommer leda mig dit, men jag har fått området högre upp i mitt medvetande och kommer jag till den delen av USA är det inte osannolikt att jag kör upp till Ozark med en banjo.

Antalet artiklar i utländsk press som nämner The Girl With The Dragon Tattoo tillsammans med Sverige eller någon svensk ort har ökat med tusentals procent de senaste två veckorna. Många av dessa artiklar reflekterar åtminstone kort över vad berättelserna gör med bilden av Sverige – om än inte bokstavligen. Jag tror inte att detta i det stora hela på är något negativt för bilden av Sverige – men det skriver jag om i krönikan på Svenska institutets hemsida.

Tidholm guidas hellre av gamla tråkiga guideböcker än filmberättelser. Det kan jag också göra. Som senast när jag var i Shanghai förra året upptäckte jag delar av staden och stadens historia med hjälp av en gammal tummad (men förvisso inte tråkig) guidebok. Frågan är vad som fick mig att köpa guideboken till att börja med?

Medvetet och omedvetet bär vi med oss fiktiva och verkliga berättelser som påverkar våra vägval, köp och läsning av en tråkig guidebok.

/ Joakim

« Back to Blog