I Svenska Dagbladet idag sågas politiker av nätexperter. I artikeln av Tobias Brandel säger Marie Demker att hon sällan läser Twitter och bloggar från politiker eftersom de “oftast använder sociala medier på ett förutsägbart och trist sätt”. Jardenberg menar att de borde arbeta från fler plattformar och även se över sin representation på Wikipedia och hur de rankas på Google. Johan Ronnestam menar att det oftast handlar om envägskommunikation och borde handla om dialog.

Jag läser denna och andra snarlika artiklar om politikernas nätnärvaro och förundras över att det nästan alltid saknas en bredare kritisk behandling av sociala medier där det är möjligt att vikta dessas betydelse för medborgardialog. Redan från början får man uppfattningen om att är du inte är på nätet eller har en strategi för det kan du lika gärna lägga ner. Det stämmer självklart inte, några av de kanske klokaste människor jag känner är överhuvudtaget inte på Facebook och har aldrig förstått Twitter.

Den relevanta frågan och analysen som dagens artikeln borde ställa och bena ut är hur bra politikerna är på att föra dialog med medborgare. Och i en sådan analys är sociala medier bara en parameter bland flera. Forskarna Lennart Hast och Marie Grusell försöker i en debattartikel i Svd , även den idag, ge balans åt sociala mediernas betydelse i valrörelsen.

Det blir vidare minst sagt konstigt att bara ställa frågan till “nätexperter”. Det borde vara dialogen som är huvudnumret i artikeln, inte nätet. Är dialogen i alla andra kanaler mycket bra men svagare i digitala kanaler så är väl det gott nog. Summan av kardemumman. Åtskilliga nät- och sociala medie-experter kan såklart också ha mer eller mindre medvetet anledning att övertolka betydelsen av sociala medier.

De flesta är idag övertygade om att det är viktigt att synas på nätet. Och det är av stort värde för våra folkvalda att finnas med en bra och uppdaterad representation på Wikipedia och breda plattformar såsom Facebook. Det håller jag självklart med om.

Det jag ställer mig frågande till är hur mycket tid det är värt för en politiker att avsätta för sitt engagemang för att föra en dialog i sociala medier. Jag är inte övertygad om att det med nödvändighet är ett dåligt beslut att idag välja bort exempelvis dialog på Twitter och Facebook. Sen håller jag med Brit Stakston att det är betydelsefullt för politiker att förstå och hur sociala medier kan “integreras i fler arbetsprocesser och inte bara blir ett fint verktyg för några enstaka politiker som fattat grejen”. Det är viktigt att politiker känner till möjligheterna och kan utnyttja de arenor som finns för att föra dialog.  Att förmedla kunskaper om hur plattformarna kan utnyttjas. Sen behöver det inte nödvändigtvis vara förebilder – några kan säkert vara avskräckande exempel.

I en panel väljer sex nätexperter och professor Marie Demker ut 10 av de politiker som de anser vara bäst på sociala medier. I topp ligger Fredrik Federley, Göran Hägglund och Gudrun Schyman. Vad deras dialog i sociala medier betyder kan egentligen bara bedömas utifrån hur bra de är på att få väljarnas förtroende, på valdagen.

Fredrik Strömberg på Bonnier Tidskrifter Digitala medier skriver på Twitter: “Inte konstigt att Federley, Hägglund och Schyman är ‘bäst på sociala medier’ – andra politiker har ju fullt upp med att ha väljare.” Skrivet med viss ironi. Nu står väl nämnda politiker inte helt utan väljare, men det finns mig veterligen inga tydliga bevis för att närvaro och dialog i sociala medier med nödvändighet ger ökat väljarstöd så till den grad att det motiverar dialog.

Även för politiker finns alternativ. Något annat att göra med sin tid och sina resurer än att vika den åt dialog i sociala medier.

Den stora majoriteten av de drygt 800 personer jag följer på Twitter säger ingenting. Ett fåtal av de tysta bevakar och följer vad som skrivs utan att själva vara aktiva. De flesta loggar sällan eller aldrig in. De mest aktiva och inflytelserika på Twitter är journalister, kommunikatörer, pr-konsulter,  webbutvecklare. När jag går in i mitt twitterflöde är det dessa och dessa som syns mest. Detta är knappast en vidare bred representation av svenska folket. Varför ska då politiker prioritera dialog i Twitter? Det skulle vara för att de är super influencers, men för att ha dialog och skapa förtroende med väljare krävs mer. Mycket mer.

Då kan det vara bättre att vara ute på gator, torg, knacka dörr, göra utspel och skriva debattartiklar. Det kan i de flesta fall ge bättre bang-for-the-buck.

Sociala medier och plattformar för dialog kommer utvecklas och bli en självklarhet, men att välja bort Twitter och några av de andra sociala medieplattfomarna idag behöver inte vara en felaktig prioritering. Om det bevisligen är en framgångsrik arena som kan ge några politiker som hanterar det rätt försprång, och några väljer bort medierna på grund av okunskap, är det ett demokratiskt problem.

Jag har varit och är till viss del fortfarande frälst av sociala medier. Sociala medier kan göra stort för att skapa relationer mellan människor. Människor som delar med sig av sina erfarenheter, ger varandra tips och diskuterar frågor. Sociala medier kan på så sätt rätt och brett använt till för att stärka och fördjupa demokratin – om det hade funnits en demokratisk representation. Webben gör det möjligt för människor och organisationer att utbyta och aggregera information som inte har varit möjligt tidigare.

Twitter är knappast demokratiskt. Diskussionerna förs idag till stor del av en liten grupp med stort inflytande.

Många av de jag talar med har svårt att förstå storheten med Twitter. Om man bara någon gång loggar ter sig flödet som en aldrig sinande ström av @, #, ;-) och obegripliga mer eller mindre interna förkortningar. Dialog på Twitter blir esoterisk. Begriplig för de som är i flödet och som förstår språket. Personligen tycker jag Twitter är värdelöst för dialog.

För att förstå Twitter behöver du vara del av flödet under en längre tid. Många har inte den tiden som krävs för att vara aktiva och “bevaka” sina intressen på Twitter. Närvaron måste också med nödvändighet ställas mot vad den ger.

När det gäller Facebook är jag osäker om jag vill etablera en allt för djup dialog med politikerna där. Bygger du upp en personlig relation till en grupp politiker som du sympatiserar med vid en tidpunkt antar jag att du blir mindre benägen att lyssna på andra åsikter och budskap från andra partier längre fram. När politiken blir individknuten i allt för stor utsträckning tror jag det blir farligt. Du riskerar bli känslomässigt knuten till de som är dina “vänner”. Det är inte bra för en demokrati.

Sociala medier har mycket att tillföra den politiska dialogen, men vi måste alla vara medvetna om riskerna och också värdera och vikta mediernas betydelse.

Jag skulle vilja att medier (i alla dess former) att göra en bredare analys av politikernas sätt att kommunicera och föra dialog. Och i en sådan analys  behandla webben och sociala medier som en parameter av åtskilligt många fler. Politiker gör idag kanske helt rätt i att inte prioritera dialog på nätet.

I all hast. Det var många spår som jag hoppas jag kan få anledning att vidareutveckla.

Följ mig gärna på twitter @jold

/ Joakim Lind, 0709-286973

PS. Rubriken har jag lånat av Jeanette Winterson. Gillar boktiteln. Har dock inte läst boken.

« Back to Blog